1. Döpt I En Jökelsjo
Isvind, frostvind i armodsbunden skrud
En ljudfyyld fristad at vinterrikets sändebud
Han som föddes under polstjärnan, i sträng köld
Under stormslitna skarvidders gnistrande sköld

Elementen symboliska avbild,
En dödskallevit snögestalt
Med norrskenblick som flammar vild
Och blixtrar i samklang med allt
Vishjärtad och med skuldror som alpkedjor vida,
Det äventyrsgivande landskapets medelpunkt
Med istidsdraken fader jökul vid sin sida
Som ligger stilla och andas tungt

Döpt i en jökelsjo
Invigd i utopin
Med glaciärvärldens deltaö
Välvd i periferin
En vintrig kröningsrit
Med vinden som poet
Fjättrar denna eremit
I sin universalitet

Stjärnkartan ristas över hans rygg
Av drakens frostklor, som stillsam och skygg
Förtäljer om dess ursprung i ett sällsamt kvad,
En ohörd visdom, ett oskrivet titelblad
Dopfunten, en vak i glaciärskorpans yta
Och stormen tjänar som energisk psalm
Knäböjd pa frusen bädd ses han flyta,
Pa solmejslade block, pa vattenkristallers malm

Där iskolosser byggs pa varje sekund och minut
Och det arktiska kungadömets monark ligger stolt
Hans karga rike verkar segra till slut
Över den likbleka solens trevande revolt


2. Perfektionisten
Ur Vincis ide väcktes tidernas universalgeni
Med pensel i handen, men paletten i sinnets sal
Studerade allt fran faglars lyftkraft till vattnets
rörelseenergi,
En fackelbärare av renässansens människoideal

Varje penseldrag vägdes pa guldvag,
Landskap efter landskap manades fram
Men även missnöjet i hans kritiska hag
Förgrenades fran denna stam

Han smakade kunskapstörsten som lag begraven,
En torka som ej kunde släckas av världshaven

Hans tankar växte sig höga likt tinnar och torn,
I konstnärlig anarki,
I experimenterande alkemi,
För att stiga med vingat maskineri
Högt over tinnar och torn

Naturen var livets encyklopedi,
Dess bilder befäste hans teser
Fran mekanik till organisk anatomi,
Landet emellan? Genialiska synteser!

Studier i konst och arkitektur
Optic, geologi och botanikens hela ätt
Men perfektionen blev till sist en bur,
Och han kunde ej ens färdigställa ett enda porträtt

Ty nyfikenhet var hela hans vision
Och finna outforskade grenar
Att färdigställa var att avsluta sin progression,
Och sälla sig till statiska stenar


3. Spirar Och Gror
Ett varregn seglar fram och sprider sin väta
Över marken, som tänd av tidens laga
I denna längtans trakt har ljusdroppar börjat fläta
Sommarväven som ivrigt vill atertaga

Livskraftens gatfullhet
Spirar I växandets vard
Tämjd av jordens fruktbarhet,
Ett myller förenas I ett ackord
Livskraftens gatfullhet
Andas i stillhet och storm
I ett kretslopp byggt mot evighet
Likt spruckna droppars aterskapade form

I en tid när varje frö väcks för sin resa
Ur sin kapslar, förhemligade men fria
Spridda av vinden för att beträda glesa
Vidder, som de har kommit för att befria

Ur vintrig skepnad höjs världen nyansrikt
Och varens skira grönska först
Där, smältfloder ljuder orkesterlikt
Och mildrar jordskorpans oändliga törst


4. Kosmosaik
Ur medvetandets reflexer
Skapas magnifika salar och modesta rum
Det lilla krymper, det stora växer,
Växer utanför universum

Där arstiders utspridda glitterstänk
Förenas i varje stjärna
Ty vinterköld och sommarblänk
Delar samma kärna

Forma handen till en kikare
Riktade den mot mörka väven
Som tjänar som fantasins berikare
Och din själ lyfts till mangloben, även

Om ditt sinne är tyngre än jordens själv
Och av fa nyanser rik
Sa dras den till Vintergatans silvriga älv,
Mot höjdernas kosmosaik

En motpol till själva tidens rynkor
Virvlar pa himlens svarta hav
Och beglänser hällar some ej räds sina skrynklor,
Bebodda av vide, mossa och lav

Ljusvagors böljande karisma
Sätter alla skyar I brand
Som träffar ögats prisma
Och för mig till förlovade land

Forma handen till en kikare
Riktade den mot mörka väven
Som tjänar som fantasins berikare
Och din själ lyfts till mangloben, även

“Om ditt sinne är tyngre än jordens själv”


5. Idétemplet
En tanke bygger nya mönster,
I tanken ligger världsalltet gömt
Den öppnar stängda portar och fönster
Och fann sin stig i det vi redan glömt

Der föregaende tanken, som bar en historia
Av tänkarverksamhet
Uppväckt sken den av skapandets gloria
Men dömd att förnya sin singularitet
Den bröt sig fri, fran sina ursprungstömmar
Och skänkte liv at gangna drömmar
En elektrisk impuls som klarade sin examen:
Att verka bortom den fysiska lekamen

För var och varenda konklusion
Som lämnar idéernas hus
Skapas ett kosmos, en ny sektion
Av funderingar och brus

Som sedan blir till nya ord,
En egen existens
Ord pa ett papper, pa nagons bord
Blir till tankekondens

Som droppar in i dennes liv
Och förändrar dennes inkarnation
Lägger sedan grunden för nya initiativ,
Det här är en tankes evolution
Och i varje sekund som tiden ger
Vidgas dess gesäll
I dess kollektiv blir det fler, allt fler
Som stiger mot skyarnas pall

De brinner till och faller bort
När uppdraget är slut
Men kan aterväckas fran glömskans fort
Om vi manar dem en minut

Da pralar de i full ornate,
I de klaraste kulörer
Ur hjärnans sal, en frisk sonat
Besjunger dessa aktörer.

Dessa tankar bygger nya mönster,
I tankarna ligger världsalltet, gömt
De öppnar stängda portar och fönster
Men de fann sin stig I det vi redan glömt



6. Naturens Mystär
I en distanserad riktning
Förstärker det bjärta prismat sin vag
En förtätning som bildar nyansers skiktning,
Det är vattnets och markens dialog

Som talar ut vid färgernas brott
Se, regnbagen materialiseras
Vattendroppar blir vindbryggan till kosmiska slot
Mer fjärran än molnriket, där vätan fördelas

Med ljuset brytning, en lodrät bro
Som tvingar min skugga att lysa
I spöklika kulörer som I urgammal tro
Fick varje själ att frysa
Spektralfärgers rena väsen formas
Och flyktar mot en regnskrudad sky
Där vattnets vidgande aura stormas
Av de energimönster som skapar hela min vy

Och förkroppsligar alla magiska stunder,
Essensen av harmoni och skönhet
Jag anar den osynliga delen därunder
Guidad av seklers egen erfarenhet

Var hälsad du sjufärgade dynasti
Som lindrar min angest och förlöser själens energi


7. Att Bygga En Ruin
Kollaps är tillstandet vid alla koordinater
När ridan gar upp pa naivitetens teater

När moder jords talamod tryter,
När människan kväver hennes blom
Da, världsalltets väldiga kör ryter
Och förkunnar sin fatala dom

Fördärvets hammare slar med allt tyngre slag
Likt den i kakofonins smedja
Där röken ligger tät bade natt och dag
Som en atbörd för att vi smider ödeläggelsens kedja

Elden spyr ut sitt vildröda sken
Och förbränner markens hjärta
Flammor som dansar over mortalitetens scen
Tills allt är förbränt och höljt i svärta

En vidsträckt öken kryper fram där det har böljat ett skimrande hav
Landskapets själ är förvänd och spräckt
Av mänsklig hand skulpteras sa naturens grav
Tills världen pryds av kaosets ordensdräkt

Gra är varje fjäril, kall är varje äril
Och skuggor tränger bort ljuset
Skogar har börjat blöda, kvävd är varje gröda
Och tömt är visdomskruset

Alla ängar har mist sin forna prakt,
Enfaldighetsharpans strängar ljuder I denna trakt
Där livlöshetens stjärna brinner
Med ett kallt sken som vi aldrig övervinner


8. Stralar
Under flitens lampa hon äntrade sin scen
För att fälla masken fran ämnen fördömda
Och bryta förtrollningen hos dessa stralningsfenomen
Som bor och verkar I det gömda

Med mödans aror pa en obruten ocean
Av omvärldens passivitet
Beseglade hon materialens mystiska karavan
Med vindflöjeln pekandes mot osynlig radioaktivitet

Sinnet brann av förundran och oförställd passion
När mörkret upplystes av isolerat radium
Dock tärde dessa studier som den yttersta erosion
Och lidelsen blev ett lidande I cellernas rum

Uppbyggnad, egenskap och omvandling
Är orden som ekar i din livshandling

Marie Curie; din ande är fri
Fran ouppfyllda drömmar
Du tog kemi till radiologi
I alfapartiklarnas strömmar
Marie Curie; din strävan i
Att förädla experimentens metoder
Skapade en helt nya akademi
Och du blev dess ledstjärna och möder


9. Fran Materia Till Ande
“Transformera eder till levande Filosofiska Stenar” – Dorneus

Exoterisk var metoden som blev till kemiska förgreningar
Pa ytan var malet att transformera kvicksilver till guld,
Men det esoteriska ändamalet: kroppens och själens huld

Symbolikens hemvist,
Moder till psykologisk analys
Driven av en ivrig animism,
Att finna de besjälade tingens dialys

Ande och natur der förlovade helhetstillstandet
Dock har mangen sökt dess skatt och förlorat förstandet
Evighetens lycka vilar I cirkulär destillation
Likt Paracelsus tanke som Newton tog som en instruktion

Fran materia till ande, fran tingens trysta sfär
Jag följer elementens stigar bortom: nu och här
För att finna ämnenas hemligheter, i yster reagens
I kemins breda degel och skada gatans essens

Utvecklingsprocessen av prima materia är tänd
Jag väpnar mig mot projektionernas mästare
”Tills den merkuriska ormen ligger ärrad och bränd”
Gisslad är illusionernas frestare

Mitt Opus är fullgjort men snart sinar drömmen
Aterskapandet av helheten maste hallas vaken
Den lilla konjunktionen skall väckas fran dess gömmen
Medvetandets sol slukas av den vinglösa draken

Ur kärlen proväde ormen att fly
För att förmörka min inre försoning
Min ande, som nu skall stiga och gry
Fran logosprincipens boning


10. Vad Aftonvindens Andning Viskar

[instrumental]