1. YTTLIGARE ETT STEG NARMARE TOTAL JAVLA UTFRYSNING

“As I was going up the stair
I met a man who wasn’t there
He wasn’t there again today
I wish, I wish, he’d go away"

Ater till mörkvet, hack i häl med den bitterljuva smaken Av förlust
Aldrig, aldrig mer skall jag förneka, mitt öde
Aldrig, aldrig mer skall jag sträva efter ett lugn
Jag avsknyr allt det liv som omger mig
Den förpestade jävla luft jag tvingas att andas
Dagar ut och nätter in falley jag i bedjan
I en bön för livets förfall
För livets förfall


2. LANGTAR BORT FRAN MITT HJARTA

För var jävla steg jag tar, sa ligger du där och lura
Fummlar mig in i blindo, väck fran mitt ödets stig
Min galenskap til ett lugn, mitt vansinne till ett handikapp
Du malplacerade känslobank:
Jag vill döda dig, jag skall döda dig, jag maste döda dig
Visa mig din värld, och jag skall förstöra den
Blotta mig dina drömmar, och jag skall rasera dem
Avslöja mig dina glädjekällor, och jag skall mörda dem
Du malplacerade fitta till känslobank:
Jag vill döda dig, jag skall döda dig, jag maste döda dig


3. LAT OSS TA ALLT FRAN VARANDRA

Lat oss ta allt fran varandra, Lat oss ta allt fran oss själva
Lat polerna verka och avge kall smuts
Bestjäl mig den gudomliga gnistan
Sparka det lyckliga flinet ur mitt vidriga anlete
Och lat stalet begravas i det böljande kött
Som pa denna jord vandra i uselt intet
Med en steril blick pa livet och allt däruti
Väntar vi andaktigt pa de heliga bödeln
Han som obönhörligen annalkas att utföra sitt signade värv
Min dom föll tidigt och utan pardon
Och domen skall även falla pa dig som är förutan tro
(Än mer obarhärtig och vredgad)
I detta finner mitt skuggjag tröst och sadistisk glädje
Att vi alla skall smekas av flammornas ömma kärlek
I evighet, amen
Lat honom ta allt ifran dig


4. BESVIKELSENS DYSTRA MONOTONI

Ändlosä tunnellandskap;
Framfor mig, bakom mig, brevid mig, omkring mig
Angest i tusenfald, förtvivlan beviljad
Vänner till fiender, kärlek till hat
Beundran till avsky, glädje till sorg


5. ÅTTIOSEXTUSENFYRAHUNDRA

(Instrumental)


6. NEKA MORGONDAGEN

Jord, fuktig a människans tarar
Luft, dyster av mörker och död
Himmel, svart av fruktan och sorg
Hjärtat, kallt av längtan och svek
Nu bär det av at evigheten;
At en plats där smärtor aldrig upphör
Faller allt längre ner i mörkrets tunnel
Allt längre in
Borta