1. SMELL MOT DET FÖRMULTNANDE

Vålnad, utav jord uppkommen, hopsamlad i bovens sköte,
Född i mossan, gjuten av fölets lödder,
Stick i tre döda ston, smäll mot det förmultnade.
På den kalla stallets golv må du ha
Din lust med fanens jungfru.
Gå din väg, låt bli att väsnas,
Vuxna må i fred du lämna,
Alla värnlösa du unne sämja.

Jag är herre, du må lyda, tjäna!

Ormen är allra listigast.
Ditt dystra ursprung känner jag.
Din uppväxt i fjolårs gräset,
Din ungdom ett markens snöre.
På mustakoskis klippa du låg
Ett helav dussin onda djävlar,
Dregel rann ur deras munnar,
Fragda vällde ur deras gap.
Där har ormen haft sin början,
Uppväxt är han i den murkna stubben.

Djävlarnas skäggstrå!

Din tunga är såsom fankens högaffel,
Din nos är lik den ondes spjutblad.
Ditt ursprung känner jag, din ankomst till denna luft,
Där griper jag tyglarna, så att jag kväva dig.
Träd genast fram för mig!
Om du ej gör det, kvävs då i dina plågor,
Storkna i din ondska!


2. OMHULD AV DET UNDERJORDISKA

Maahiaiset, det skygga skogsvarelser
Såsom samen trivs inte där,
Varest livet avvikit från den gamla.
De finner inget behag i att vistas i bygder,
Där människan ständigt sliter och
Släpar utan att någonsin stanna upp
För att erinera sig fludda tider

De trivs inte där människan älvas i brinnande brådska,
Vänder allting ut och in, rör upp jord
Och marker såsom i vredesmod.
Ty de underjordiska varelser trivs blott
I sådana trakter där de gamlas andra ännu lever,
Utan yxans åverkan.

Själadöd vi många är, syndare vi många står.
Smärtan vi alla bär tär i alla år.
Mitt hjärta det bankar i det osägbara tankar.