1. ANNALKANDE GRYNING

Från nordliga nejder hörs ändringen eka
Grenar hänger tungt av snö och köld
Det hörs i luften, det känns i marken
Slumrande andar, uppstig ur er dvala

Blek hänger månen, omvälvd av askgrå moln
Djupfrysta sjöar är smyckade av djupaste blå
Känn hur allt utstrålar begynnelse och överdådighet
Under denna längsta natt, då lyse utbyter dunkel

Midvintersol led mig
Midvinterblot led mig
Uråldrig kraft led mig
Annalkande gryning led mig

Se hur landskapet sakta ändrar sin väldiga skepnad
Hur det som vittrat återfår sina livfulla toner
Hur sömniga bäckar få vakna åter till liv
Det mörker som har rått bedarrar inför skenet

Ting av alstrande flammor smeker den karga ytan
Gryningens väsen dansar längs synrandens fåra
Ting av skuggor tar sitt avsked för denna gång
Skymningens väsen tar ett steg ned, ner i svalget


2. SOLRÖK

Tankar rör sig likt morgonens dis
Världen öppnar sin oändliga famn framför mig

Solrök dansar nu älvalikt
Välkomnar dag då natt är förbi
Solrök väcker nu allting till liv
Välkomnar dag då natt är förbi


3. VANDRINGEN

Blicken rör sig över dessa nordliga vidder
Detta obarmhärtiga landskap stirrar blint tillbaka

Mitt öde blir allt klarare, likt min strävan efter insikt
Det kom till mig i drömmar, det tog form i mitt inre
Omvälvd av oanade energier börjar jag ströva
Driven av en obeskrivlig strävan färdas jag

Må min färd öppna mina sinnen allt mer
Då jag skall vandra i obeskrivlig fägring
Må min strävan leda längs avlägsna stigar
Både i denna värld och bortom det jordiska

Tankar får flöda fritt i takt med mina steg
Insuper den lärdom som skyls under ytan
Den grymhet jag beskådar är oundviklig
Likt danandet som följer sedermera

Skåda otämjda krafter, hur de rör sig hejdlöst
Men de likt jag lever i samspel med allt runtom
Likt man finner död i liv och liv i död
Likt man finner kaos i ordning och ordning i kaos

Må min färd öppna mina sinnen allt mer
Då jag skall vandra i obeskrivlig fägring
Må min strävan leda längs avlägsna stigar
Både i denna värld och bortom det jordiska


4. MIN INRE SYN

Ohindrat så rör jag mig målmedvetet
Mitt inre öga börjar vakna till liv
Energier blir allt klarare, allt starkare
Jag anar korpen högt där ovan mig

Olycka sägs följa dess väg
Dess svarta skrud spår bortgång
Under nattliga timmar hörs dess läte
Ekandes mellan fura och krön

Korpens bråddjupa blick följer varsamt mina steg
Då jag korsar dessa dystra och karga trakter

Jag slår mig nu ned och bevittnar stjärnors ljusspel
Låter den naggande kylan söka sig till min kropp
I nattens sköte så börjar jag se allt klarare
Hur dörrarna uppenbarar sig och hur de öppnar sig

Allt andas, allt känner och allt besitter väsen
Jag är en länk i en kedja av andra energier

Ginnungagap, det oändliga intet
Jag betraktar ditt väldiga och djupa svalg
Mellan Muspelheim och Nifelheim vilar du
Du representerar det ursprungliga kaoset


5. BORTOM DET JORDISKA

(instrumental)


6. AURGELMIR

I Söder pulserar det starka ljuset och den brännande hettan
I Norr hörs de isande vindarna och Elivågors rusande vatten

Muspelheims rytande eldar fyller Ginnungagapets avgrund
Rimfrosten från Nifelheim möter tillslut dessa lågor
Ur hettans oerhörda kraft reser sig en väldig gestalt
Aurgelmir den väldige, uppstigen ur kaosets gap

Dagen kom då Aurgelmir dräptes av Bors tre söner
Blodet som forsade ur såren dränkte de av jättars släkte
Buren till svalget där hans kropp skulle skapa kosmos
Hans kropp blev jorden, av blodet hav och av huvudet himmel

Till slut skall skapelsen ödeläggas av dess ursprungskrafter
Bergen skall synas rämna och haven skall skölja över land
Alltet skall döpas åter av Muspelheims rasande flammor
Alltets undergång skall ge liv åt allt jag kan känna och se

Till slut ödelagdes det gamla av dess ursprungskrafter
Bergen har rämnat och haven har sköljt över landet
Alltet har döpts åter av Muspelheims rasande flammor
Alltets undergång har sått frö åt allt jag känner och ser

I intet skall jag söka efter svar
I intet skall jag söka efter visdom
I intet skall jag söka efter kunskap
I intet skall jag söka efter mina anfäder


7. HÄDANFÄRDENS MÖRKERGÅNG

Se hur gråbleka former tecknar sina mönster
Ödesmättade former som nu kväver solen
Ljuset förkastats av trädens krökta fingrar
Hör nu natten kalla på sina ljusskygga unga

Nejden antar nu en annan skapnad
Klang och nyanser tynar sakta undan
Ett obehagligt lugn besätter ens inre
Dunkel antar form bortom sinnlig fantasi

Rädslan måtte förskjutas ur ens sinne
Skuggfylgjor omfamnar ben och tunga
Minns megin flöda genom blodet
Då kliven för avsikten leder bortom bävan

Förhäxande toner sprungna ur ovigd natur
Ljudlösa, bara fötter, vandrar sin mörkergång
Genom hädanfärdens dimmor de nu far
Obundna till livet, förnekade det slutliga slutet

”Du, väsen från Norr, jag hälsar eder
Förtälj mig om visdom bortom ålder och död
Förankra mig i dina dunkla och iskalla kättingar
Räsvelg, fyll mina lungor med din iskalla vind”

Känn trumman pulsera, skälva mellan skugga och skimmer
Hör ordlösa toner, eka mellan tid och rum
Träd fram, så träd fram, stig ur griftens lönndom
Gränsla, så gränsla mitt sinne, besätt min kropp som boning
Om jag så måste tillintetgöras
Om jag så måste tillintetgöras