1. SLÄPP ULVEN LÖS

Länge nog har vargen legat fjättrad
I kedjor smidda på helig mans städ
Länge nog har vargen legat fjättrad
Höljd bakom skuggan av helig mans kors
Sot och svavel pyr ur dess öppna käftar
Som den törstar efter frihet och hämnd

Släpp Ulven lös!

Genom eld och stål skall vägen beredas
Ulvens käftar skall åter växa sig starka
En vilja stark nog att flytta berg
Vaknar till liv i bestens glödande inre

Genom eld och blod skall vägen beredas
Ulvens käftar skall åter få smaka triumf
Ett hat starkt nog att sätta världen i brand
Vaknar nu till liv i bestens kokande inre

Hör nu dess stämma, hur den ingjuter mod
Hur den tappar våra sår från heligt gift
Hör nu dess stämma, hur den ingjuter styrka
Att slita itu kättingarna som håller oss ned

Ett bedövande rassel hörs då länkarna bryts
En ny era stundas då gryningen synas komma
Uråldrig lära och samklang skall åter få frodas
Tills tidens ände, tills vi återgår till våra rötter


2. STILLHET

Sedan urminnes tid har de stått stolta och orubbade
Slipade och formade endast utav väder och vind
Tidens tand visar ej någon nåd
Vi känner än idag deras uråldriga krafter

Låt dess majestik tysta din leda för några få andetag
Känn hur ditt grubblande slår halt för att leda dig till insikt

Den kallar dig vid ditt namn och du kallar den vid sitt
Känn hur vilddjuret inom dig, hur den vill bryta sig fri

Känner du hur elden inombords, hur den växer i styrka?

Hör du dess stillnande kall, hur det växer i styrka?

Ser du hur lund, höjd, sänka och göl nu välkomnar dig hem?

Djupt inne i det fördolda, där hjärtat ditt finner ro
Under granars grenverk, i skogens allra innersta
Dit du skall vandra då din tid har kommit till ända
Lägg dig där ned för att stillsamt försmäkta
Lägg dig där ned för att stillsamt försmäkta

Den kallar dig vid ditt namn och du kallar den vid sitt
Känn hur vilddjuret inom dig, hur det vill bryta sig fri
Känner du hur elden inombords, hur den växer i styrka?
Hör du dess stillnande kall, hur det växer i styrka?


3. HUGAUGA

Hugauga, visa mig vad som döljer sig inom tinget
Dess sanna natur, låt dess megin få framträda inför mig
Genomsyrar allt som lever och andas, allt i hela kosmos

Väsen länge gömda i det fördolda träder nu långsamt fram
Se hur de till ljudet av skallra och trumma lockas allt närmare
Deras visa ord förtäljs med uråldrig tunga genom tystnaden

Förfädersandar, jag är er tacksam för den tid ni givit mig

Förfädersandar, jag är er tacksam för de svar ni givit mig

Händerna sträcker sig närmare tinget i form av en väldig sten
Dess mossbeklädda yta känns plötsligt varmare mot min kalla hud

Känn megin pulsera, känn den forcera genom mina fingrar
Hör stenen tala sitt verkliga språk djupt inifrån

Natten har nu flytt inför uppvaknandet av ännu en gryning
Beskåda hur sprickan mellan världarna öppnas för det blotta ögat
Du böljande, pulserande ljusväv, tag emot min ömma berörning
Låt mig få lägga om dina trådar, låt mig få forma Urds väv


4. KRAFTDJUR

Kom alla uråldriga krafter
Kom från väst och norr
Kom från öst och syd

Vilda, otämjda sejddjur
Visa er nu


5. KLAGOSKALDER

Djupt inne i mörka skogar, höres mylings gråt och klagan
Hemska sånger om dess öde, ekar ännu mellan träden
Ingen finna barnet skall, under jorden den nu ruttnar
Barnaskrik hörs nu kalla, "giv mig nu ett värdigt namn"
Giv den ditt namn att bära, så att den odöpte får vila

Ute i nattens mörker, hörs nu dess hemska läte
Ingen ro finns att finna, nattramn må nu evigt söka
Svarta vingar höres ljuda, höres nu från väst till öst
Repet hörs nu ännu knarra, då liket ännu hänger kvar

Månens sken är förseglat bakom trädens spindelaktiga grenverk
Dess spöklika skimmer lyser upp sedan länge hemsökta platser
Det är under dessa timmar som du kan höra deras klagosånger
Deras längtan efter att finna frid, i själen så som under myllan

Nattens slöja ger nu vika, in skuggor de nu flyr
Under dagen de få ruva, osedda för mänskas öga
Solen synes nu gå ner, gastar vaknar nu till liv
Månen nu synes stiga, gastar åter skall få lida


6. LÅT OSS MINNAS

Det känns som om himlen rämnar över våra huvuden
Och som om marken skälver under våra fötter
Stridens hetta har nu lagt sig, men ej utan förlust
Fallna bröder ligger dräpta så långt ögat kan se

Skriken har nu falnat där sorgmod nu tar vid
Tunga snömoln trängs där ovan
Ej längre skall de få strida för sitt land och frihet
Ej längre skall de få sitta ned vid våran sida

Med tunga steg så bär det av hemåt igen
Tankarna går till de som har stupat
Vi går nu en bitter natt till mötes
Då vi reser genom kylan

Våra frostbitna anleten blickar mot månen
Dess likbleka sken lyser upp landet kring oss
Men vemod tynger ännu våra svarta sinnen
Och frändeblod befläckar våra händer

Se hur eld tar sin rätt, låt oss ta ett sista avsked
Se hur eld tar sin rätt, låt oss ta ett sista avsked

Låt oss minnas att de kämpade tappert in i döden
Det är deras mod vi bär inom oss ännu idag
Vi skall ingjuta skräck i våra fiendens hjärtan
Då vi kommer från fjärran land och öppna hav

Låt oss minnas våra fränder och deras kämparglöd
Det är deras raseri vi bär inom oss
Vi stöter med våra klingor, vi hugger med våra yxor
Era banemän faller likt furor i ära till era namn


7. DÖDSDANS

Ur brända grödor reser sig din tronande gestalt
Från omärkta gravar hörs din iskalla stämma
Nakna och förvridna träd välkomnar din närvaro
Allt liv förtvinar under din väldiga skugga

Låt hoppet förjagas ur människans hjärta
Den yttersta domen bärs på ruttnande vingar
Ingen skall skonas då den svarte drar fram
Se ett nytt rike spira ur de dödas kvarlevor

Förtvinade ben ses dansa till ödesdigrande melodi
Utmärglade bringor skallrar ihåliga och tomma
Se en gång varma och välkomnande leenden
Vanställas till hånleendes och tandlösa grin

Jämvikten har rubbats, sanningen har lämnat er
Kristi hjord har skingrats, se nu Vargen rasa
Se hur pesten väller fram över erat land
För att sluka Kristi avkomma och lamm

Låt dödens portar avslöja sig för er
Hör döden kalla er till sitt rike
Räds ej då han vandrar vid er sida
Då han leder på vägen till slutet
Nu när ej kroppen orkar längre
Se då döden som en befrielse
Dina förtvinade ben lämnas bakom
För att slukas av mörkret


8. ETT ODE...

(instrumental)