1. ELVIRA

Ett sommarregn har dragit förbi
Det doftar fräscht och droppar från lövverken
Solstrålar bryter genom sprickande moln
Och får stubbar och stammar att skina gyllene

Hon tar ett andetag och de första stegen
In under lövkronorna,
Som omfamnar henne
Som att hon återvänt hem

Hon stryker sitt våta hår från pannan och ler
För sig själv.

Efter en längre tids vandrande längs
Ett virrvarr av stigar börjar marken slutta neråt
Skogen tar en ny skepnad och träden ser äldre
Och äldre ut.

Hon börjar undra vart hon är
Solen har gått i moln
Det blir svalare
Hennes armar får knottror
Och hon ryser
Plötsligt bryts stillheten
Av ett egendomligt skrik

Vad var det?

Hon stannar upp och ser sig omkring
Allt är tyst igen förutom hennes hjärtslag
Hon hör det igen!
Hon går försiktigt fram med letande ögon

Hon är iakttagen av någonting
Som känner
Och avskyr hennes närvaro

De sitter obekymrat med öl och vänskap
Vid utsiktens nostalgi. De har varit där förr
I goda vänners lag.

De pratar gamla minnen
Och njuter av tidlösheten där,
Just då.
De vilar inför en lång
Och härlig vandring.

Kamraterna påbörjar sin färd nedåt
I den smått oländiga terrängen där den
Hala mossan och stockarna sviker fotfästet
Molnen sluter sig ovan dem men mörkret stör
Dem ej.
De sjunger på "You That May Whither"

Stämningen känns alltmer tryckt
En flock järpar flaxar plötsligt upp ur den täta
Vegetationen och skrämmer de tu
I tystnaden som följer skymtar de
En gestalt mellan träden


2. VÄSENDET

"Föraktliga små.
Ni som lämnar avtryck,
Ovetandes i mig.

Jag vakade vid människans vagga
Skyddade er med mina armar.
Redan i lindorna började ni gräva
Er faders grav.

Med en förgiftad dolk
I mitt hjärta utförde ni dådet.
Men här härskar jag än.

Jag har sett er frodas liksom jag låtit natur,
Djur rota sig.
Låtit er kriga och dräpas
I sjukdom och svält.

Tungt har jag andats genom sekel
Efter sekel av er spridning.
Belönat stundom med sol och regn,
Straffat stundom med
Snöstorm och torka.

Och nu,
Mina kära barn,
Skall en förrådd fader smeka
Sina barn en sista gång.
Jag är den mantel
Av natt som ni,
Förundrade,
Stirrar in i.

Den mantel jag
Slutligen tänker sänka över er alla."


3. IAKTTAGEN

Skogen vaknar till liv.
Knotiga stammar förvrids.
Svajar och rinner.
Grenar och träd sänker sig
Över henne.

Marken bubblar till lervälling under
Hennes fötter Rötter slingrar sig
Runt hennes vader.
Hon tappar skorna i ett gyttjehål.
Klänningen trasas av vass bark,
Liksom ena kinden.

Två mörka figurer ser hon plötsligt,
Klädda i svart
Och med omänskliga drag
Förvridna omöjliga ansikten,
Ben och armar i främmande vinklar.

Med klor och tänder
Och fyra lysande ögon
Som iakttagit henne förrut.
Hon springer.
Blåsten tar i.
Vinden tjuter och löven yr i skymningen.
Vi följer efter med bultande hjärtan.

Skogen tätnar plötsligt,
Och med skrik försöker hon tränga genom
Muren av granar som omgärdat henne.

Efter en stund finner vi henne,
Huvudstupa,
I den steniga skogsmarken.
Det doftar av mossa och våt mark.
Men i flickans sinne utspelar sig en fasansfull mardröm.

Var källa av ljus smärtar likt klor i hennes ögon
Och var doft är som ett stickande,
Jäst kadaver
En viskning - ett skrik!
En trädrot - ett lik!


4. LIKGILTIG

Allt tycks snurra
Och med krampaktiga händer
Håller sig flickan kvar i rot och i ris.
Flickan hänger
Faran syns i hennes ansikte
När det fasta blir sankmark.

När fyra ögon möts
I bestämda blickar så rusar de fram.
Kvistar bryts och tiden står still.

Fyra ögon blir fyra händer
Som hjälper en skör gestalt upp ur dyn.
Söt - så söt den flickan är.
Håret är vått och hänger över ansiktet.
Läpparna är lila och svullna - lerig i ansiktet.
Tårar som rinner...

När skepnaderna ilar upp mot krönet
Trevande genom
Iskall dimma så att tjälen fattar tag i dem.
Frosten kröner all natur
I nyfrusen atmosfär,
Det vita luften genomsyra.
I ett blickfång blir tårar till pärlor.

Singlande flingor lägger sig
Som flak av snö över kyld hjässa.
Denna onaturliga vinter breder ut
Sig som en hämndlysten
Thule på sörkusten.

Hagel faller,
Pölar fryser.


5. AVGRUND

Över krönet det tornar sig.
Förvridet, murket trä.
Kölden tränger in sig i träden och allt är obehagligt.
Stilla.
En monolit av inversion.
Mörkt ljus och dimensioner.

Tidiga minnen spelas upp för vår inre syn
Och förskräcker oss.
Denna förvridna trästruktur utövar en bizarr magnetism
Och drar tre förlorade själar närmare en gapande,
Rutten avgrund.

Vi går bestämt vidare genom den makabra
Terrängen och i pölar av is tycker vi oss
Se bekanta ansikten tona fram.
Varje steg vi tar mot korruptionens
Epicentrum så ökar insikten.
Var dag vi levt blev ett steg till.

Ett skyffeltag i förr så bördig mylla infekterad nu
Av den sjukdom vi bär.
Ont föder ont.
Denna förvridna grav är vår egen.
Flickan går före oss en bit.
Vi ropar på henne men ingen reaktion.

Mörkret blir än tätare
Och en bitande vind drar genom våra
Sårade själar.
Snön yr och flickan hörs nynna samtidigt
Som hon upplyses av någonting.
Vi ser på varandra och vår
Massa blir långsamt upplöst
Svagt genomskinlig.

Den tjugofjärde av den sista månaden hittade
Två själar hem.
En stilla natt där midnatt råder
Över det tomrum de lämnade.

En sliten klänning,
Fastfrusen i marken och små fotspår är
Vad flickan lämnade efter sig.
Men om du ser en flackande låga
Som lockar dig in i
Skogens sköte från en väg i I20
Följ inte efter.

Med ett tungt mörker
Och en tärande kyla välkomnar
Hamptjärn sina söner hem.


6. STILLA

(Instrumental)


7. FÖRSTA AUGUSTI

Sitter på balkongen med vita håriga,
Bröstkorgar och solen öser monstruöst
Över vår svettiga uppenbarelse.
Som ångande,
Masochistiska monument är vi över
En förlorad nations maskulinitet.

Sommar,
Du sköna,
Frigör männens aromer!
Lös upp oss i atomer!
Sommar,
Med Ulgebräk och Broder Bellman!
Och alkotryck man fann!

Söta fittor klädda
Som karameller strosar i strandens sand.
För mig i berusat solsting närmare vansinnets rand.
Landskapet och all omgivning grönskar
I all stolthet
Som om ingen judendom ens fanns.
En tant kisar leende och jag nickar.

Sommar,
Du gröna,
Frigör naturens märg!
Värm vårt blod och märg!
Sommar,
Lätta på vår avsky!
Och måla vår grå världsbild grann!

Ah,
Ljudet av en burk öl som öppnas och vita barn
Som leker och skrattar en bit bort.
Känslan av att låta ölen sippra ut genom mungipan
I en jätteslurk. Ah!
Lukten av en osande grill,
Ett blommande träd och
Nyklippt gräs blandas i en doftharmoni som både
Nostalgiskt påminner och skapar nya minnen
Av perfektion.

I en ögonblicksbild ser jag hur
En flicka utan trosor
Under sin korta klänning rycker
Till när hon sätter sin
Nakna hud på sin solheta cykelsadel
Och trampar iväg.


8. ENDING EXISTENCE

Darkness opens in winter landscapes of death.
Here is Satan and coldness is truth.
The infinite blackness is complete.
I can't see a thing,
Yet I know all is left but dead.

Years ago the sun was shining
And giving birth to life.
Animals,
Humans and nature is now cold.
Frozen,
Never to be living again.

Painful existance
Evilness and hatred.
Snow,
Kilometers of coldest,
Dark snow.
Satan, Leviathan, Belial, Baphomet!
The gloomy gods of dark belief
Watch my destined fate.

Alone in the darkest ever darkness.
Making rituals of primitive end.
Spitting blood in the snow.
Bleeding on ice.
Drawing a pentagram of tears and semen.
The lord of lords awaken with
A wrathful scream.
He will now take me to the fiery
Realms of chaos.

Demonized by demons of hell
I ride the winds of
Apocalyptic war.
Reborn and casting spells on frozen,
Burnt and ever perished earth.

Painful existance
Evilness and hatred.
Snow,
Kilometers of coldest,
Dark snow.
Satan, Leviathan, Belial, Baphomet!
The gloomy gods of dark belief
Watch my destined fate.

The ones of the light are since long slaughtered
And no enemy stands in our way.
The earth is a cold stone without life and I;
I reign in Hell!


9. WORLD OF LOST INNOCENSE

Hello my dear friends
People of the world
Those who are small and those who are tall
Did we make you laugh?
Did we make you cry?
Did we pass you by with the bat of an eye?

In any case and every sense we hope we moved your mind!
For good or bad,
Be glad or sad,
We will respond in kind!

For this World of Interest
Is a Womb of Impudence
But the Woods of Infinity
Will Lead you to Divinity

So,
Tell me,
Dear friends,
People of the world
You who are small and you who are tall
Have you lost your heart?
Do you feel unwhole?
Did you drop your soul in a gaping hole?
In either way,
I hate to say,
You’ve lost the means to love
And without that your hate falls flat
Like dry leaves from above

For in this World of Interest
There are Warriors of Innocense
Watering our Ignorance
Wasting our Impotence
There are Woods of Infinity
Leading to Divinity

Farewell,
My dear friends,
People of the world
Those who mock and those in shock
Did we make you care?
Did your heartstrings tear?