1. TIDLÖSA VINDAR

Hör blåsten tilltaga över land och hav
Berikas av den friska vindens stormande framfart

Från ingenstans har den kommit
Och överallt den skall
Bara färdas över skog och mark
Brevid tidens vilseledda takt

Se stormarna resa över vidder vida
Hör det vackra i vindarnas vina
Låt tidlösheten smitta den jäktades själ
Älska det vackra i vindarnas natt

Känn den medryckande avsaknaden av tid
Sjunk in i vindens formlösa kropp
I mörkret är det bara känslan som gills
Mot huden trycker hårda vindar

Som att påminna om vart vi var på väg
Ingenstans vi ska, ingenstans vi varit


2. ALDRIG DÖDEN MINNAS

Vi försöker bära med oss av det vi minns
När vi lustat, när vi lidit
Ju närmare ett slut vi var, desto starkare vi minns
När tårar runnit, när glädjen sprungit euforiskt i varje ådra

Vad har allt detta kostat, har vi vägt allt för och emot ?
Har vi fått lida för att vänta oss en vacker dag ?
Vackert regn är som dagen när solen bränner huden sjuk
Den tid som kommer kan inte vara för alla att njuta

Insnöad på stigar svåra att ta sig bort, på avkrok villa
Det stormar, det river, det mojnar och ligger åter stilla
På vakt att aldrig helst behöva minnas större än det lilla
Fast besluten att skarpt se in i döden och den aldrig minnas

Blod utefter tankegångar jag vandrat och tänkt
Rött till höstens föränderliga tider oåterkalleliga mål

Återfödd i dimmor är den starkaste lusten att se våren igen
Jag blöder bort den vätska som när det sug du har efter mig
När tårar runnit, när glädjen sprungit euforiskt i varje ådra


3. ASKORMEN

En dovhet i livet du aldrig kan fly...
Ett gråmulet sken längs varje horisont
Där alla vägar knyts
Och löses till sand...

Hur jordelivet skall blomma ur
Och lämna plats för större skapelser
Tomhetens bländverk är förbi
Och endast tystnaden oss förbli

Timmen är slagen för att avyttra
Det som aldrig var
Vi arma urarva väsen
Bundna av illviljelöshetens självslukarorm

Eviga cirkel av aska,
I gapet vilar dess ände
Eviga klagovisa!
Så bittert du kallar på alltets triumf

Andlösa bestar med törstande käftar
På vandringsmarsch längs slutna snårstigar
Aldrig når vi portarna
Aldrig hittar vi hem

Här finns ingen ro - här finns inget slut...


4. HINSIDES DAGEN

Naturens färger, även om natten
Klara färger i månens blåkalla sken
De röra sig sakta i hunger mot ljuset
Ett vibrerande inferno
Ett spektrum i köldslagen natt

Omhuldad ensamhet
De som en lagts i kyrkogårdsull
Må jäkta och jaga de som oförätter gjort

Omhuldad ensamhet
Ett låst rum upphör att existera
Minnen glöms därinne och får ej finnas

Det finns ett sår
Han i det karvar
Hinsides dagen, djupröda spår
Ur en öppen moder jord


5. ALLT ÄR ÅTER

En flock av liv stiger på djupröda vingar
Lämnar grönskan i sin flykt mot ett annat
Sinnena krusar sig kallare vindar tränger in
Och vi faller mot glömskan

Och vi vandrar håglöst, livlöst
Längs skuggträngda stigar
Oinbjudna gäster i hennes hov
Hör hösthäxans skratt
Ett leende du aldrig kan förstå
En väv av tusen röda träd

...ett eko, mättat av stulet ljus
Flyr mellan bark svept i frost
Druckna på multnande jord
Tysta står de, tronar mot dunkla moln
Stumma torn mot en slocknad sol

Grus och skit i ett forsande sår
Skuret av solkorsets mardrömsritt
Ett töcken av tjära och snö
Om och åter skall du dö...

Mörkret härskar andäktigt
På det slagna livets tron
Och allt är åter
Allt är åter stilla


6. TILL STILLA FALLA

I drömmar har jag skådat dessa
ändlösa öknar av hopplös tomhet
Buren i luften att blicka över
en gråsvart reflektion av mig själv

Oändliga vyer där konturen av
verkligheten har suddats ut
Längtan till hav eller berg där
monotonin äntligen skall brytas av

Så många gånger har jag vaknat precis när
själen skolat landa och suddas ut
Likt regnets droppar faller i havet
smältas samman med marken

Forsens ilska att falla
falla neråt neråt neråt
ständigt ständigt
ut till stillhet
att få bli alldeles stilla
till stilla falla