1. PROLOG (VANDSKAPT)

(no lyrics available)


2. DESS VIDRIGA DJUP

Jag bränner hål genom dess atmosfär
För att frigöra mig från denna utopi
Insikten jag fann i fjättrat kött och ormtunga
Har du känt hur närheten förnimmar och viskar
och kallar...

Färdas längre ner i denna fördärvets spiral
Dess vidriga, stinkande djup så paralyserande
Det kryper och krälar under huden likt ohyra
Utsöndrar ett gift som utlovar en långsam och smärtsam död

En långsam och smärtsam död...

Upplev hur kroppens funktioner slutligen upphör
Då lemmar ger efter inför kvalets oumbärliga tyngd
Kan inte längre låta rationalitet hålla tillbaka innerligheten
Vetskapen anammar om de andras sanna intentioner

Varje döende tremor äter sig in mot detta tomrum
Inre strukturer upplöses, blottas för vemodets svarta sol
Känn förvandlingen träda i kraft, hur isoleringen blir total
Hur aversionen gentemot livet når sin absolut sista fas

Varje minne en gång förseglat, varje tanke döpt i avskräde
Avklädd in på bara benet, rörandes ljudlöst genom skaran
Likt en gast, formlös, okapabel att anta fast form inför världen
Denna påträngande avsky, värmer och sympatiserar under kalla nätter


3. ANOREXIANS SVARTA ÄNGEL

Detta gapande och skrikandes hål rämnar ännu
"All världens skönhet finnes i denna analkande skörhet"
Självbilden förvrids i samma takt som ens metabolism
Något dör inombords, men ignoreras för att bli älskad

Skinnet sträcker sig likt en avbild av en dödsmask
Dödsrunan skriver sig självt ju längre dagarna går
Låt fingrarna sjunka längre ner i sönderfrätt strupe
Romantiseringen är ostoppbar, det finns ingen återvändo

Hålögd seendes transformationen nu äga rum
Crescendo av bedjande skrik de ljuder för döva öron
Denna borg av kött, fett och hud i sinnet den samma
Fortfarande en styggelse och i huvudet en börda

"Kom till mig och förgyll mig, komplettera mig
Återfödsel i form av obeskrivliga buksmärtor
Låt mig få klättra upp på transparenta vingar
Känna dina revben tryckta tätt emot dina, du vackraste"

Ett triumferande, groteskt leende speglar sig
I de spillror av vad som en gång varit människa
Oförmögen att längre utföra naturliga behov
Nu döendes i sina egna spyor, men fortfarande drömmandes

Jag är anorexians svarta ängel.


4. TID BRÄNNER ALLT

Inne i denna mest förbjudna frukt frodas besudlingen
Dess maskätna innanmäte smakar av sötma och sälta
Varje bett tar denna desperata ynkrygg närmare slutet
Varje dag av negligering tynger ner hjärtat likt en sten

Uppgivenheten gör sig påmind med sin ihärdiga svärta
Om ens renaste eldar kunde skingra dessa skuggbelagda stigar
Blodet från ständigt skallandes tvekandets stegrande murar
Fyller dennes blick, förblindar och förorenar dennes sinnen

Stum med igensydda läppar, orden tär på vävnad
Sjukdomen fyller strupen och forsar ner i ett växande sår
Tag ett steg undan för att hjälplöst se på förgörelsen
Tärandet av senor och kött, det själsliga mordet av jaget

Låt elden sluka broar likt den sveddar och påminner
Med sin hetta om hur labil en människa egentligen kan bli
Blind lycka ger födsel till falska förhoppningar om förändring
En väg ut ur en ond cirkel, upp ur djupet av denna mörka ravin

Flytande kolväten med tre till tolv kolatomer
Ursprung från råolja, naturgas, kol eller biomassa
Denna mänskliga fenix född ur kroppslig självantändning
Störtar likt en brinnande stjärna ner i svartaste betong

Så dö min vän, dö i hopp om ett lyckligt slut
Så brinn, brinn i förgävelsens rytande flammor
Så dö min vän, och minns affektionens ansikte
Hur det vände sig bort och försvann i skuggorna


5. FILOSOFEN, EMISSARIEN OCH ARKITEKTEN

En obskyr nyfikenhet leder denna sargade avkomma vidare
Den mentala masokisten retar och lockar med bitterljuv sötma
Finn vad som dvalar runt väntande hörn, skrymmel och vrå
Utforska det okända som slumrar inom ens köttsliga kammrar

Att leva vidare, låta sig utstå prövningar och tester
Fall handlöst, framstupa, blint spretandes efter försoning
Evinnerligt uthärdande, självförvållad såsom oönskad och rå

Balans, att känna förvirrning råda och härska besinningslöst
Att få låta det undermedvetna livnära sig på dåtidens fragment
Denna kultur är så konstlad, ärrad och genomskinligt patetisk
En självutnämnd emissarie livnär sig på de som vill bli sedda

Denna fascination och kulturalisering av självskadebeteendet
Driver de utan egen vilja utför och ner i självfördärvets träck
De skall få erfara att det aldrig funnits något som helst vackert
I vanföreställningar, fobier, infektioner och missbildningar

Om livet tynger dig , så tag ditt liv
Var arkitekten till dina framavlade symptom
Välkomna sedan det oundvikliga slutet
Att sakterligen ruttna, krälandes i blindo på knä

Jag vill att du skall dö i skam, verkligen ta det sista steget
Visa för din sort att din glorifiering av döden är sann
Handling har alltid sagt mycket än bara tomma ord
Bli en martyr för de ryggradslösa kräk som delar din syn på livet


6. EPILOG (ÅNGEST)

(instrumental)



(English transalation)


1. PROLOUG (DEFORMED)

In spirals of despair the indiviual is perished
In the depths of futility confidence is choked
In this shell existence grows infantile
In the end the body breaks down and turns disfigured


2. ITS DIGUSTING DEPTH

I burn a hole through its atmosphere
To release myself from this utopia
Insight is found in tattered flesh and snaketounge
Have you felt how nearness apprehend and whisper
and call...
Travelling further down in this spiral of ruin
Its disgusting, retching abyss so paralysing
It creeps and crawls under the skin like vermin
Secreting a poison that promises a slow and painfull death..
A slow and painfull death...
Experience how the functions of the body cease
As the limbs give in before the excruciating weight of torment
No longer can rationality hold back the innerness
Knowledge reveals the true intention of others
Every dying tremor eats its way into this empty space
Its inner structures dissolving, displayed for the black sun of melancholy
Feel the transformation happen, how isolation becomes evident
How aversion towards life enters its most final state
Every thought once concealed, every thought baptised in filth
Naked to the bone, moving soundless through the crowd
Like a ghost, shapeless, incapable to take solid form before the world
This intrusive disgust, warms and sympathises during cold nights


3. THE BLACK ANGEL OF ANOREXIA

This gaping and screaming hole still renders
"All the beauty of the world is found in this onsetting fragility"
The self-image distorts at the same pace as your metabolism
Something dies within, but is ignored in order to be loved
The skin stretches like an effigy of a death mask
The obituary writes itself as the days passes on
Let the fingers sink further down into the corroded throat
The romanticization cant be stopped, there is no turning back
Hollow-eyed seeing the transformation now happen
A crescendo of praying screams sounds out for deaf ears
This stronghold of flesh, fat and skin in the mind all the same
Still an abomination and a burden for the mind
"Come to me and enlighten me, complete me
Rebirth in the shape of unspeakable abdominal pains
Let me climb up on transparent wings
Feel my ribs close against yours, you, the most beautiful of all"
A triumphant, grotesque smile is reflected
In the ruins of what once was human
Unable to perform natural needs
Now dying in a pool of vomits, but still dreaming
I am the black angel of anorexia


4. TIME BURNS EVERYTHING

Inside this forbidden fruit defilement now flourishes
Its wormeaten core tastes both sweet and salt
Each bite takes this desperate coward towards the end
Each day of neglect weighs down the heart like a stone
Despondency makes itself reminded with its strenuous density
If only the most purest of fires could scatter this shadowcloaked roads
The blood from constantly head-butting the rising walls of doubt
Now fills ones eyes, blinds and corrupts ones senses
Speechless with sewn-together lips, the words tear on tissue
The sickness fills the throat and gushes down into a growing wound
Take a step back to helplessly witness the destruction
The tearing of sinew and meat, the spiritual murder of one-self
Let the fires consume bridges just like it sears and reminds
With its heat how instable a person really can be
Blind joy gives birth to false hope of change
A way out from a vicious circle, out from the depths of this chasm
Liquid hydrocarbon with three to twelve carbon atoms
Origin from petroleum, natural gas, coal or biomass
This human phoenix born from self-ignition
Plunging like a burning star towards pitchblack concrete
So die my friend, die with the hope for a happy ending
So burn, burn in the roaring fires of hopelessness
So die my friend and remember the face of affection
How it turned away and disappeared into the shadows


5. THE PHILOSOPHER, THE EMISSARY AND THE ARCHITECT

An obscure curiosity leads this ravagade offspring onward
This mental masocist teases and lures with bittersweet sweetness
Find what dwells behind expectant corners, bulks and nooks
Explore the unknown that sleeps inside your carnal chambers
To live on, let yourself endure trials and ordeals
Fall handless, flat, blindly sprawling for redemption
To ever forever endure, the self-inflicted as well the unwanted and vulgar
Balance, to feel confusion reign and rule blindly
To feel the subconscious feed on the fragments of past times
This culture is so synthetic, scarred and translucently pathetic
A self-declared emissary that feeds on those who wants to be seen
This fascination has made self-destructiveness into a cultur
Driving them without a will of their own down into its ordure
They shall experience that there is nothing remotely beautiful
About fallacy, phobias, infections and malformation
If live weighs you down, then take your life
Be the architect of the syndromes you have breeded
Then welcome the inevitable end
To slowly rot, crawling blindly on your knees
I want you to die in shame, to finally take that final step
Show to your kind that your glorification of death is true
Actions have always spoken louder than just empty words
Become a martyr for the spineless scums that share your views on life


6. EPILOUG (ANXIETY)

(instrumental)