1. VALKOMMEN UT

(Instrumental)


2. I VATTNETS FLODE

I vattnet avspeglas eldens årstid, kylan fångas av vinden.
Ripfjället står en över om.

Färd bland sprakande färger, sätter ton på fjällets skugga.
I väntan på nattsvarta tider, svansar norrskenet obemärkt.

Skymningstid sätter himlen i brand.
I Sarek går ej ensamhet.
Ett skri i horisonten, kastas ned i dalen,
Upp på tundran och ut i skyn.

Melankoli i vildmark, fångas upp av det karga,
Mjuknar i sinne.

Av vattnets klarhet rensas själen återigen.


3. SKALDEKONST OM LJUSETS ATERKOMST

Håglösheten ställde sig över livet,
Tog plats i var mans hjärrta och formade sig en tron.

Klev upp och regerade över allt formbart.
Over allt vad människan satte främst.

I inhuggen vanmakt fortsatte hjärtat ensamt sitt
Bankande ovanjord, men från och med sorgedagens
Tillkomst tvangs lyckan bindas till en förgäten
Stengrav.


4. EN VAR AR KOMMEN

Kvällen föll i töcken och vinden gled ner mot dalen
Strök bergaväggen tills frosten naglade sig fast.
Det klev upp en måne även denna afton.


5. VINDAFLYKT

Pådriven köld i sydlig vandring.
Motbjudande intrång in till var benmärg.
Som envetet trotsar vindkastens slungande flykt

Levnadsafton faller och den förgätne irrar sig bort.
Tyngd av kroppens skugga, på drift i okänt hav.

Främmande för himmelens sken.
Dagen och ljuset väckte misslynne.
Mörken nätter grep tag och klängde sig fast.
Vilse under fjällets grunder...

Från urgrund ett rop av nöd.
Och levnadsmorgon klarnar.


6. UTTORKAD VARE FORSEN

Förr så lekte vattnets virrvarr, urholkade med ännu
klarare och friskare strömmar. Gav liv till älvens.
Virvlar och havets suckar.

Stärkte tall och gran, sträckte ut fjällbjörkens
Stelfödda senor.

Uttorkad vare forsen, ett gap så tomt
Sista droppen vandrade till en ihärdig rot,
Gav hopp om överlevnad, men inte åt älvens virvlar,
Eller havets suckar.

Förr så lekte vattnets virrvarr.


7. HOSTDAGAR

Solen blickade ned mot vidderna.
Brann till i glöd och sköt mot höjderna.


8. HJARTATS TOLFTE MANAD

Det som hände dem för en tid sen är redan glömt
Vem kan minnas en ren sanning en hel livstid ?
Vad den blinde såg i dödens sken är redan glömt.
Ingen bläckad nedskrift finnes till synens uppklarning

Han som följde efter den andre gick utan ro.
Vad sådant folk bär i vånda förblir i lönndom
Makt och rikedom är den själadödes tro.
Dess rotverk härskne i lönndom, i lönndom.

Lekamens namn är förevigt jord men föllo i glömska.
Begrip er på köttets uppkomst när ni ser åt gravjorda.
Jordens boning äro stundom men föll i folkets glömska.
I rastlöshet strävar tomma själar,
Fjärran från livsordet.

Det som hände dem för en tid sen åter sker bland vissa.
Ingen minns väl en ren sanning, en hel livstid ?
Vad den blinde såg i dödens sken åter syns bland vissa.
En förseglad nedskrift funnen til synens uppklarning.

Förseglad från de som ljuger.


9. DROJ KVAR

Dröj kvar förnuft och visdom, som fjolvintern med dess stränga köld.
Byt int plats med världens djävlar,
Som ett svärd bytes mot en bruten sköld.

Stanna själ här innanför. Som själen i helvetet stannar.
För den man som svurit tre gånger falskt,
Utan tanken på vart han efteråt hamnar.

Dröj kvar mitt hjärta dröj kvar.
Än pulserar blodet genom ditt hålrum.
Vad livet ger är i änden vad som tas.
Därefter väntar slutet, ett mysterium.

Stanna blod här innanför.
Håll dig varm, döden la sig bredvid.
En känsla växer, allt verkar brista.
Mina ögon söker ljuset, håll min syn vid.


10. VAKANDE TORN

Massiva torn av berg och jord
Vakar genom blåblek dimma
Skogen mellan dem tungt vilar
Landet under dem, i tigande stillhet.

Tidens skoningslösa händer, river och formar efter eget behag.
Vad kan då int stå emot om int massiva torn,
Om int berg och jord ?

Svarta torn omhuld av tunga moln
I denna tid vet endast fågeln i skyn
Vart fjälltornen står vart bjässar når
Om int solen står nånstans där opp
Denna mörka dag.

Från en era, ingen känner vid den
Sköt den opp genom handen av tiden.
Står stadigt om Handen ovan dagens sken,
I höjden vilar till stunden globen dalar.


11. I FALENS ANDE

I fälen av en stor man. Av daga satt Han sig.
Liknelsen av glimmerport i fälens ände,
Min strävan går däri.

Var marja stäles glädjen, ifrån längtans hjärtan.
Ett avsked från jordeliv är ett avsked från smärtan.

I soluppvaknan bört he rörs, i solnedfall likvis.
Men i famnen borti köldens fång, i fälens ände,
Vart liv där stane av.

Folk lovar med sitt hjärta, folk lovar med sin hand.
Under solen knyts förtroeliga band
Men knuten slits ut och folk vänder sig mot folk.

En tid av otid antågar, vår glob i uppror står.
En jord åt eftermälet vårt, ovisshet spår,
Men i Guds hänrer'n ger he lagt.

Världen böjd efter dårens tillskaft,
Vad bändes och vrides härnest.
När häxmän trälar mot makternas höjd,
Irrad långt bort...

Mot stupet av fälens ände.


12. DET VITA LJUSET I MORKRET

(Instrumental)