1. PROLOG

(Instrumental)


2. SYNER

Så långt ögat kan nå är landskapet täckt av snö,
Ii den nya världen råder endast vinter.
Snöklädda fjäll besitter uråldriga syner
For dem själv att minnas när den nya världen gryr.
Frusna stormar, vågor av kyla dränker oss tod är ändlös,
Annu en era har trätt in.
Korpens skri ekar än när den nya världen väntas.
Tålamodigt ser de den gamla dör bort, den nya eran är här.


3. VITERSKOG

Midnattstimman äro slagen, salgen ur tornets klocka.
Ekar ut över nordens land, over viterskog där viter går. Mörkret falla tungt, bryter ned kropp och själ,
Vintertid väntas kall, fryser blodet i dess kärl. Barfotatryck i snön förtäljer fattigdom och hungerdöd,
I ett satans år har det svultit för
I viterstigar har de vandrat.
Mörkret falla tungt, bryter ned kropp och själ,
Vintertid väntas kall, fryser blodes i des kärl.

Genom gammelskogen och över fjäll,
Ovan skyn färdas Maran ikväll,
Söker dig som öppen ligger mee vekt sinne och du rida in
I plagor skall av hon i gråa linne.


4. AAKALLELSE

Jag talar till ålderdomens mörka krafter som går
I dödens skugga, hör mig kalla på er,
Hör mitt kall och kom till mig.
Driv med nordanvindens kalla drag
Ooch ni skall finna mitt öppna och varma hjärta.
Slo ro i mitt fattiga lekamen och giv mig vad
Jjar åtrår ty jag är nu er herre och ni skall
Lyda mina ord.

Vilse bland höga gestalter, finner ingen ro,
Går i deras värld har på jorden.
Kalla blickar från bortgångnas ogön vill inget väl.
Suger ur livets sötma.
Ständigt iaktagen för vart stegs som tas,
Livets cykel går tillbaks mot det förgångna.
Den begravde står åter igen,
De uråldrigt sovande krafter äro åter vid liv.


5. VARULVSVALS

Öppna porten och träd in i ett lanskap där
Djävulsvingar skuggar för solens alla veka strålar,
Där dystra stämmor från gammelskogens skygga gäster
Kväver liv till en obehaglig tystnad.
Tiden har fastnat i sin egen olycka,
Visioner av en svår och mörk framtid klarnar,
Tunga moln från en blek horisont
(Drar in vid skymmingstid),
Fäller dess tårar över min börda.
Över öderfjällets dolda toppar strövar
En ensam själ sa kall och grå,
Så vilsen så dyster att livet
I dess närhet sakta dör bort.
För de dödas träd har slagit
Rot in mot våra kalla hjärtan slagit
Våra subbeb ur bruk, slingrat sig runt
Vara skora halsar for att sedan dra at
For vart liv som fods.
Konturer av svarta sjalar foljer vindens lungna tag,
De gar igen, de ar fast i sin egen sorg.
Över ytan forenas de var
Natt med den lockande dimman,
Dansar hadikst med blicken vand fran Gud.
Med klagorop de lockar till sig den arme.
Avundas de levande och de liv dom mot deras vilja lamnat.
I varulsvals bi alla i blindo skall dansa ned i djupet.


6. BEGRAVD (EPILOG)

Mot jordens sköte vandrade även människan,
Den syndiga stofthyddan som av jord var kommen...

Ett påträngande mörker fann mina vägar.
Bemött av ett ljus som aldrig givit värme.