1. DÖDENS DAD

Lockad av tanken att finna ro
Gav anden ett skäl till att fly
Dit barnen av saligheten ämnar bo.

Bortom det jordiska lömska
Nedan vår skälvande sky
Svävar de fallna i glömska.

Slukad av själarnas nekrofag
Befriades livets fördömda hord
Nu göder de dödsmörkrets sarkofag.

I stiltjen skälver ett jämmerbud,
Som lyder: vår framtid är jord.
Snart skall du möta vår sanna gud.

Ännu en slav har nu gått ur tiden.
Brännmärkt av själsliga sår.
Anden som länge har längtat till friden
Har lyktat sina ensamma, hemlösa guldår.

Flyktig är fröjden, som ljuset oss giver
- bländande osanna nåd.
Hur du än hymlar och rättfärdigt lider
Utför du ständigt i lönndom Dödens dåd.


2. FÖRTAPPELSENS FOLK

De gömda hädangångna,
Som glömda blev av gud.
Har dömts att gå som fångna
I ovisshetens skrud.

Så ljuv och sann är ingen,
Som sorgen och kölden kring tingen.
Allt som brinner är jordat
- livet i mörkret fullbordat.

Där tomma gravar skria
Har ljuset aldrig nått.
Vem kan min själ befria
När glömskans frö är sått ?

Så ljuv och sann är ingen,
Som sorgen och kölden kring tingen.
Allt som brinner är jordat
Livet i mörkret fullbordat.

Född i livets rum, men gömd
Bakom stängda ögonlock.
Ett dolt mysterium,
Som livlöst pulserar i flock.


3. DEN FANGNE

Fångad av frälsningsmotivet
Lämnade han tveklöst jordelivet.
Från vardagens gråsprängda bårhus
Står han nu i gnistrande urtidsljus.

Fångad i ett skogsmörkt jag.
Snavande i snår av falska begär.
Tyngd av norm och lag
Sjunker han igenom myllans barriär.

Bunden i glödande band
Av ångestens smedstarka hand.
Mänskolivet höll honom kvävd.
Av under blev livsdomen hävd.

Fångad i ett skogsmörkt jag.
Snavande i snår av falska begär.
Tyngd av norm och lag
Sjunker han igenom myllans barriär

Trångsynta, brokiga mönster
Har allt för länge tecknats av tusenfalt.
Slutna bakom igenimmade fönster
Sliter ni som djur i livets straffanstalt.


4. BORTGANG

Vi somnade lagom till slutet,
Och plötsligt var domen förliden.
Då allt var på nytt och förflutet
Försvann all vår oro ur tiden.

Nu sluts våra törstiga munnar,
Som alltid var sträva som tistlar.
Vi sjunker till bottnen av brunnar,
Och formas till livets epistlar.

Den drömske tog våra händer
Och höll oss i järnhårda grepp.
I bröstet brann längtans bränder
Då vi äntrade bortgångens skepp.

Som stenar stilla försjunkna
I den evigt frodiga gläntan
Förflyter vår livstid som drunkna
I en tid utan ångest och väntan.