1. BERED MIG DEN VÄG

Rädslan för andras kontakt sipprar igenom
Vardagen gör sig påmind med sitt mörker
Konstant känna blickar och hörandes röster
Denna stad frodas ännu på sina rykten

Dess atmosfär bränner genom mina ögon
Allt ljus som försöker tränga genom åtskiljs av en hinna
Mycket likt vita sårhinnor som döljer spår av mitt förflutna
Ta mig hem, snälla, bara ta mig ifrån allt det här

Förtappade hem för de själlösa och ryggradslösa
Innanför dessa väggar finner jag ro och trygghet
Låt dom aldrig finna mig, låt aldrig dagsljuset nå mig
Låt mig istället få vara den enstöring jag är

Leva utanför era cirklar av lögner och svek

Låt mig få dö ensam, lämnandes frågor osvarade
Mata era otörstliga strupar med vad ni längtat efter...

Ni tog mitt jävla liv...

Ge mig då det enda jag egentligen kunnat få
Det jag i mitt omedvetna har drömt om i flera år

Trä dessa rep runt mina lemmar o dra åt hårt
Låt mig få dyka ner i dess svalkande grav

Sänk mig djupare ner i denna becksvarta brunn
Slipade väggar andas lugnt mot naken, bar hud
Bered mig den väg mitt inre har valt mig att vandra
Bered mig den väg dit ingen människa kan andas


2. JAG ÄR LEVANDE DÖD

Utlämnad, blottad i en vinande regnstorm
Skallrandet av ben ekar i denna mörka gränd
Bitandes genom tunga, kött och vävnad
Åter igen ett fall av vilselett förtroende
Ändå ständigt bärandes dessa stenar

Kristallnätter får tynande hud att spricka
Inne i denna människoliknande kokong
Vilar ett sen länge dött och förtvinat hopp

Gestalter av drönare passerar mellan väggar
Brännandes avtryck som infekterar kropp och själ
Rörd vid sen barnsben, brännmärkt för livet
Älskad för att aldrig kunna älska sig själv, sig själv

Vigt en livstid till att blidka andras förväntningar
Med bindel för igensydda och blödande ögon
Brutna löften likt brutna naglar likt bruten axel
Av åren bärandes detta kors av sten och svek

Låt dess börda begrava mig levande
Jag är levande död sen jag kunde se
Jag är levande död


3. EN FÄGRAD KÄRLEK, EN VISSNAD BEGIVENHET

Jag färdas längs ängar av lusta
Trevandes, längtandes efter dig
I form av text tog det sitt slut
Ditt ansikte förvreds framför mig

Genom ridåer av regn jag störtar
I hopp om att finna en väg
Svart och kall asfalt under mina nakna fötter
Ledandes mig djupare in i ondo

I horisonten öppnar sig himlens askgråa valv
Stratus och nimbostratus i obehaglig symmetri
Apati och likgiltighet tar sin rättmätiga plats
Där en gång kärleken och hoppet fanns

Jag har aldrig älskat såhär starkt
Jag har aldrig hatat såhär starkt, såhär starkt

Du skall aldrig lova din andra hälft något
För människan är sårbar och förbrukbar
Än i dag lever jag mitt liv i skuggan
Av olust till den outhärdliga ovissheten inför framtiden

Skrikandes mitt namn, mina minnen


4. FOBISK SÄLTA

Jag är förlorad mellan nattsvarta stränder
Och vrålande avgrunder ute till havs
Dessa brutna master och sönderslitna segel
Har lett mig allt djupare ut till stormande vatten

Framtiden är oviss, men jag tynar bort
Likt den bleka solen bortom dimmorna
Detta skrov är vätat, men ej av böljande blå
Utan av blodrödaste aversion till livet

Verkligheten är det helvete som hemsöker mig varje natt
Misstron inför välmening är min defekt, mitt sociala handikapp
Denna sjukdom är kronisk, det har aldrig funnits någon bot
Jag har alltid känt såhär, mitt tillstånd är permanent

Acceptansen ska komma när vattnet börjar ta sig in
När lungorna fylls till bredden med menlöshet
Det är då alla obesvarade frågor skall besvaras
Det är då andetagen äntligen dör ut
Det är då det sista andetaget befrias

I ett sista desperat försök att fånga upp vind
Och att försöka styra kursen in mot land igen
Så sväljer både skräcken och vågorna mitt allt

Låt hennes vaggande söva mig till slut
Sluka mig och föra mig till min vattenfyllda grav
Få känna hur allt upphör, inte just för stunden utan för all framtid
Låt hennes djuphavsgrav söva mig till slut, lugna mig och föra mig hemåt igen
Få känna hur allting äntligen ger efter, att min livslånga kamp äntligen nått sitt slut

Känn ingen saknad, känn ingen ilska
Sörj ej det oundvikliga som hända skall
Vi föddes alla endast för att dö
För att lätta ankar från livets hamn