1. LÖMSKA PLANER

Lömska planer karlar smida,
Dolda hålla de sina planer;
Att i vänskap kalla Gjukes söner,
Dock i lönndom tankar hava
Om att livet Gjukes söner ända.

Listig var Gudrun;
Hörde lätt mycket,
Vad som sades i hemligt rådslag.
Ristade runor om fara och död;
Skickade bud till sina bröder.

Budet når Hogne,
Gåvor och runor.
Drömmar följer
Om konungens svek.
Kostbera tyder runornas budskap,
Hogne avfärdar rykten om svek;
"Ärligt är Atles sinne,
Vad ont du än må drömma."

Misstankar finnes dock fortfarande mot Atle,
Vinge svär att inget ont väntar.
Efter den långa resan till sjöss
Ångrar sig trots allt Vinge;
Råder att fly men får oväntat svar;
Hugges ner av Hognes mannar.

Vakter hör vad som pågår vid porten,
Avslöjar då sina planer.
Greppar då spjuten och påbörjar striden,
Skyddar sig med sina sköldar.

Gudrun får bud av en träl vad där händer
Vid porten; går ut för att bryta.
Misslyckas dock då alla vill strida,
Bekänner hon sänt dem en varning.

Gudrun tar då Hognes sida
Efter att ha funnit svärd;
Kämpar väl i stridens hetta,
Blir till Atles broders bane.

Dagen gången,
Likväl natten;
Striden avtar vid dagens slut
Atle ger då männen ordern
Att Hognes hjärta skära ut.

Atles män fruktar dock Hogne,
Väljer då att Hjalle skära.
Hogne då av helt fri vilja
Väljer att ta trälens plats.

Atle glädjas åt Hognes död,
Segern känns nu nära.
Med bot försöker Atle
Gudruns sinne fröjda.

"Mig brödernas bane
Böta kan du aldrig
Eller göra något sådant
Som synes mig gott."

Gravöl bliver ordnat;
Striden tycks nu över.
Men Gudrun vill än sörja
Över Hognes död.
Barnen sina hon lockar med sig,
Tar ut sin hämnd på eget blod;
Lägger huvuden vid stocken,
Låter yxan falla ned.

Atle då spörjer
Var söner tagit vägen,
Gudrun anar frågan
Och dröjer ej med svaret.

"Mist har du dina söner,
Som minst förlora du ville.
Vet, att ur deras skallar
Som skålar du druckit!
Din dryck jag drygare gjorde
Genom att deras blod i den blanda."

"Jag tog deras hjärtan
Och på tenen stekte,
Satte för dig sedan
Och sade, att det kalv vore..."

Grym kan tyckas hämnden den var,
Utförd av Grimhilds dotter.
Har nu hämnats Hognes död,
Färdig var hon dock inte.

När natten var kommen,
I mörkrets timma
I tystnad hon närmar sig Atles bädd.
Han spratt upp ur sömnen,
Kände snart såren,
Visste att slutet var nära.

Att Gudrun Atle till bane blevo
Voro förvisso väl väntat.
Nu hämnden hon tagit för Hognes död
Gav henne friden hon sökt.

Men tätt före mörkret det lade sig för Atle,
Gudrun yttrade en sista strof:

"Ett fartyg skall jag köpa,
Och en kista som är målad,
Vaxa väl det lakan,
Som skall svepas om ditt lik,
Tänka på allt, som tarvas,
Som tyckte vi om varandra."